 Farmor Maria med barnen (från vänster) Karin, Mauritz, Hulda. Dorothy och Helge. Den här bilden sändes till farfar Anders som var i Amerika.
0 Kommentarer
Nu är vi inne i det nya året, och snön bara fortsätter att singla ner. Vi har dessutom ganska kallt, i natt var det -20 grader och dagen fortsatte i samma stil. Det är mycket vackert därute nu, snön gnistrande ren och vit. Annat blir det sedan när våren tar fart, då är snön smutsbrun och ibland nästan svart i plogkarmarna vid vägarna.
Jag är ingen vinter- och köldälskare men skönheten i det vita landskapet upphör aldrig att förvåna mej. Som ovan skrivet, snön har anlänt. Något försenad dock. Jag har verkligen inte längtat efter snö. Men den är oundviklig här i norr, så det är nog bara att gilla läget. Jag längtar redan efter att få sätta spaden i jorden igen, har redan beställt frö för nästa växtsäsong. Endast ätbart - blomster finns ju färdigt i naturen. Jag har spritt ut lite blomfrön på olika ställen där det ska få växa blomsteräng för humlor och bin och andra pollinerare. Stora bitar av vår gräsmatta får vara oklippta, främst nere vid lilla huset. Där växer från förr prästkragar, blåklockor och andra små örter så naturen sköter nog om blomsterprakten om man bara tillåter det.
I år har jag lyckats ganska bra med odlingen. Morötterna blev stora och granna, jag har lagrat det vi inte hunnit äta i växttorv. Potatisen är tyvärr uppäten så vi får köpa men den egenodlade var vi nöjda med - Sunita lyckades bäst. Jazzy och Amandine var sisådär, och Colomba var nästan lika bra som Sunita. Salladen hade vi ett överflöd av, bindsalladen var en positiv överraskning. Brysselkålen hann inte riktigt, den får jag förodla nästa säsong. Rödbetorna blev rätt så fina, spenaten åt vi opp meddetsamma. Rättikan åt kålfjärilen opp! Kusin Aki (egentligen Reino Aleksanteri) är borta. Han valde att avsluta sitt liv den 6 september.
Jag minns Aki som en charmig och glad person, men han tampades nog med en del problem. Flera somrar kom Aki och familjen upp längs kusten i motorbåt - ända från Hangö till Nykarleby. Vi var ju hamnvakter vid Andra Sjön och det var så roligt när Aki och hans syster Kristina kom. Jag var barnsligt förtjust i Aki, han hade ett så härligt leende. Vila i frid kära kusin, du förblir levande i mina tankar. Soligt och blåsigt, sådant väder som jag gillar. Tack vare gårdagens regn så är halkan på vägarna borta, och man kan gå utan att vara rädd för att dratta omkull. Skönt! Jag har låtit Leif Strengell göra en förstoring av ett gammalt fotografi, min mormorsmor Anna Puskala, min moster Alma, mormors syster Maria med sin dotter som jag inte vet namnet på. De poserar så fint nedanför backen, i bakgrunden ser man en skymt av uthusbyggnader. Fotot har jag fått låna av kusin Kristina.  Jag måste göra en rättelse här, det är inte moster Alma på bilden, det är mammas kusin Alma.
 Här står farfar Anders med delar av sin familj, Hulda och Anna fattas. Från vänster Anders, minstingen Börje, farmor Maria, Helge, Mauritz och Dorothy. Lägg märke till Mauritz' stiliga byxor och stövlar! Byxorna kallades spetsbyxor och var väl egentligen dåtidens ridbyxor, stövlarna kallades jazzare och var högsta mode på den tiden. Fotot är från början av 1940 tror jag. Stugan skymtar till vänster, det var en liten stuga med kök och två rum. Och där rymdes hela familjen! På tomten fanns ett litet uthus med plats för en häst och någon ko. Min pappa Mauritz berättade om de hästar som funnits i stallet - en kallades Strömsholm och hade ett huvud som var säkert en meter långt, en annan häst som familjen hade var väl ett ryskt krigsbyte, ett nervöst varmblod. Pappa tyckte mycket om hästar. Jag fick den kärleken i arv.
Jag och min make brukar gå långa raska promenader tillsammans. Det är så skönt att ta ut stegen ordentligt, och i vinter har det varit perfekt före de flesta dagar. Men i torsdags hände någonting, mot slutet av promenaden började mitt högra knä göra ont. Jag fick sakta ner farten och låta Peter raska iväg, medan jag mödosamt tog en genväg genom skogen hem. Efter det har jag inte kunnat gå med, utan jag har rört mej i sakta mak på tomten, visserligen två - tre gånger om dagen.
I dag vågade jag gå en längre runda, genom parken, upp på Källbacken och genom Frillskogen hem igen. Det tog cirka 45 minuter men oj vad skönt det var, fint väder dessutom. Nu ska jag ta det lilla lugna, låta maken hasta iväg och jag går i egen takt. Knän är så viktiga leder så det gäller att behandla dem varsamt.  Faffa Anders, även kallad Kaskas Ant. Han reste 23 mars 1907 tillsammans med sin bror Mattias till Amirika. Ant kom tillbaka men Mattias stannade kvar, fick jobb på en bondgård. Förälskade sej i bonden Miner's dotter Una Belle och de unga tu gifte sej.
Mattias dog 31 augusti 1961 i Seattle, King, Washington. Det finns mer att läsa om Mattias på familysearch.org.  Denhär stiliga mannen är Edward Anderson, en släkting på fars sida. Hittad tack vare att jag gjort ett dna-test. Edwards mamma var halvsyster till min farfar.
Släktforskning är spännande!  Min lillabror Ante dog den 30.12. 2006. Han blev 52 år. Han dog i lungcancer. Ante var en fin kille. Han tog kärleksfullt hand om mamma och pappa, speciellt pappa efter att mamma gått bort. Han fick diabetes som barn, men klarade sej bra trots det. Han arbetade en stor del av sitt yrkesverksamma liv i båtbyggnadsbranchen. En tid var han pälsfarmare i mindre skala, en tid hade han en bilskrotfirma. Jag minns Ante med ständigt skitiga händer - han skruvade bilar. Det var hans stora intresse. Han ägde aldrig en ny bil, det var alltid begagnade - mer eller mindre i bra skick.
Han försökte flera gånger sluta röka, det skulle ha varit bra med tanke på hans diabetes. Men lyckades inte - resten av familjen fortsatte ju att röka så där fick han inget understöd i sina försök. Ante, du är älskad och saknad. |
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Februari 2021
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth