|
I går var jag inne på en websida och gluttade lite. En som kallar sej guitardad och som gör skön musik. Han både sjunger, spelar alla instrument och så är det hans egna låtar. Jag avundas verkligen människor som kan sjunga och som dessutom behärskar olika instrument. Denhär mannen har familj och barn och bor nånstans i USA. Det är ju helt förunderligt med internet. Egentligen. Man kan ge ut musik, ställa ut sin konst, berätta sina historier, visa sina filmer... möjligheterna synes oändliga. På gott och ont.  Jag kan inte spela fiol. Denhär bilden togs nå'ngång i slutet av -80talet tror jag, det var öppet hus vid Konstskolan i Nykarleby, då ännu vid Älvbranten, och man kunde blir avporträtterad av eleverna på fotolinjen. De hade lagt fram olika kostymalternativ, och jag valde förstås fracken och hatten och fiolen. Rolig bild blev det. Det är ju synd att jag inte kan berätta vem som tog bilden, men om någon känner igen den och vill kommentera så är jag tacksam!
2 Kommentarer
 Endel dagar är för j-vliga. Som idag. Försov mej och kom för sent till jobbet. Cigaretterna slut, måste röka urgamla fnösktorra cigariller, som min f.d. lämnat kvar. Håret som en exploderad vessaborste. Värmde en mikropizza, den smakade som wellpapp. Bara en slatt rödvin kvar i flaskan. SUCK.
 Pirkko-Liisa är snarare ett begrepp, än en person, för mej. Hon är sinnebilden för kvinnan som gör precis vad hon vill. Hon är inte speciellt vacker, i andras ögon, men det struntar hon blankt i. Hon tycker nämligen att hon är helt fantastisk! Och det tycker jag med. Pirkko-Liisa ist eine Frau, die macht gerade das, was sie will. Sie ist vielleicht nicht schön, im herkömmlicher Sinn, aber sie findet sich selbst Superhübsch! Hier ist sie Freitagabends auf dem Weg in die Karaokebar. Heute will sie feiern! Ich finde sie einfach toll!
 Det bidde en pippi. Är det kanske för att vi har så många småfåglar utanför vårt köksfönster, vid fröautomaterna? Och i syrénbusken hänger talgkorvar i långa banor. Denhär fågelpippin ser ut att stämma upp en tacksamhetens trudelutt.
 Jag har tagit fram akvarellknapparna igen och satt igång det kreativa maskineriet. Det är ett tag se'n nu och går lite trögt, men skam den som ger sej. Resultatet är förstås något sorts djur. Det ser ut som en drake, men en snäll. Ingen eldsprutning, och så verkar den stå i en ring av stenar. Kanske drakarnas Stonehenge? Jag tycker den är riktigt vacker.
Det har varit en fin dag igen. Det kom några snöflingor på förmiddagen, men hela eftermiddagen har varit solig. Jag var till stallet efter jobbet, och när jag mockat och donat färdigt så ryktade jag min gamle hästvän ute i hagen. Eftermiddagssolen värmde ännu skönt. I morgon ska hovarna verkas, så det blir att sluta tidigare från jobbet så jag hinner till stallet innan hovslagaren kommer. Lägesrapport om snödrivorna: De är ännu jättestora, men solen äter varje dag bort litet av det vita. Nu ser de ofta grådaskiga ut, förutom på sådana ställen där inga bilar kör och ingen sot förorenar. Trädgården är fortfarande vit och grann.  Igår blev vi tvungna att få ner snön från vårt lilla bastutak. Det vätter mot gatan och postlådorna, och vi vill ju inte att brevbäraren ska få snö och is i huvudet. Nå snön kom ner med ett brak och där fanns stora isbitar med. Jag passade på att bygga en isgubbe-familj.  Jag tycker om allt som flyger och kryper. En höst för några år se'n försökte jag rädda en fjärilslarv, som jag hittade bakom industrihallen där jag jobbar. Den strävade målmedvetet framåt på den asfalterade planen. Jag tyckte att den strävade åt fel håll, den borde ju försöka komma till skogen! Jag bar den till en buske och var nöjd med mej själv. Nu kommer den att klara sej! Nästa gång jag gick ut så var den igen på väg över asfalten. Jag placerade den åter en gång bland grönskan. Men nej. Det var en envis jäkel. Den letade tydligen efter ett ställe där den kunde förpuppa sej, och obildade jag förstod det inte. Hur ska en människa veta hur en fjärilslarv funderar? Jag tänker ibland på dendär larven, om den lyckades med metamorfosen, eller om den blev överkörd av frontlastaren som körde omkring på asfaltplanen.  Här är en till ur den lilla skissboken. Det tycks bli objekt ur en påhittad fauna när jag målar hejvilt utan andra baktankar än att ha roligt. Störtskönt tycker jag.  |
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Februari 2021
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth