|
Just nu har jag inte så mycket inspirerande att förtälja, det är full stress på jobbet. Två medarbetare på avdelningen är sjukskrivna så det gäller för oss kvarvarande att hinna med allt som ska göras.
Jag är dödstrött på kvällarna och min rygg värker, mina armar värker och jag vaknar ibland på natten av just denhär värken i armarna. Det är ju för galet, jag hade inte tänkt att mina sista jobbveckor skulle bli såhär. Det är bara att bita ihop och försöka orka. Tre veckor till. Se'n ajöss med hela skiten!
0 Kommentarer
Jag har en sedan en längre tid inte kunnat använda mascara, det har irriterat mina ögon och har känts obehagligt när jag ändå försökt. Eftersom jag har alldeles ljusa ögonfransar och ögonbryn har jag känt mej som en sådan där färglös insekt som man hittar under en sten.
Senast jag var på apoteket så tittade jag i deras hyllor med skönhetsmedel. De har ju en massa olika, de flesta ganska dyra förstås. Men jag tänkte att försöka duger, ibland vill jag ju sminka mej - jag har ju inte blivit vackrare med åren och jag behöver lite hjälp - även om resultatet inte är sådär fotomodellvackert så känner jag mej i alla fall lite snyggare med smink. Och hast du nicht gesehen som tyskarna säjer så tyckte mina ögon att mascaran var helt okej, ingen irritation kändes och jag kunde ha sminket på hela dagen utan problem! Jippii! En liten seger i min kvinnotillvaro... Nu protesterar kanske någon feminist (jag räknar mej också till den gruppen) - det finns ju de som tycker att sminka sej är att försöka vara männen till lags. Nu är jag ju i den åldern att jag struntar i att behaga män. Jag vill behaga mej själv och känna åtminstone lite förnöjdhet. Med en aning mascara och en gnutta läppstift är det betydligt lättare att se sej själv i spegeln! På min Yahoo-epost får jag alltsomoftast skräp-post. Väldigt ofta har jag tydligen vunnit jättemycket på något konstigt lotteri... Nu senast kom det ett mejl från Skatteverket.se med den glada nyhetern att jag hade skatteåterbäring att få, hela 6.420 kronor! Döm om min förvåning, jag som inte arbetat en enda timme i Sverige, och därmed aldrig betalat skatt där.
Saken är ju den att jag har ett Yahoo.se-konto, därför får jag sådana underliga mejl - jag har också fått från Sparbanken Syd. Och titt som tätt får jag s.k. Nigeriabrev... En gång kom ett meddelande att en viss Peter Blöth avlidit och lämnat efter sej en förmögenhet... dvs min man... Det är riktigt underhållande ibland att läsa dehär mejlen, även om jag aldrig klickar på eventuella länkar eller så. Men oftast kastar jag dem olästa förstås. Ofta kommer det också mejl om att det är något mankemang med mitt Mastercard. Nu vet ju de flesta att banken aldrig skickar epost, så det brevet kastas också oläst i papperskorgen. Till mitt gmail-konto kommer aldrig någon skräp-post av dethär slaget (jag tänkte skriva skräppost men håksade att det kan läsas skräpp-ost, och det låter lite konstigt åtminstone här i Nyykaabi!). Nu tänker jag ansluta mej till kören som klagar över kölden. I morse hade vi nästan 25 minusgrader här på Frillan. Det är tröttsamt med sådan kyla. Enda fördelen är att det inte råder blixthalka när jag ska traska till jobbet på morgonen. Och det blir bra motion också - när det är så kallt så är det snabba steg som gäller. Det är förstås bara en tjugominuterspromenad men ändå...
Jag läste på webben att det varit minus 41,någonting i norra Sverige och då inser jag att vi inte har det så pjåkigt här ändå. Jag minns en vinter för ganska länge sedan när det var så kallt här. På morgonen startade jag bilen (ja den startade faktiskt utan problem) och körde till jobbet. Det kändes visserligen som om jag haft fyrkantiga ringar på bilen, men fram kom vi. Följande vinter fick vi punktering på alla fyra däcken, inte samtidigt men en efter en gick de sönder. Köldknäppen hade tagit hårt. Inomhus håller vi värmen och eldar i alla eldstäderna - igår eldades kakelugnen i sovrummet för första gången i vinter. Det kändes riktigt skönt, och med mina dubbla sockor på fötterna sov jag riktigt gott. Maken envisas med att sova naken, jag förstår inte hur han klarar det. Han ligger dessutom närmast fönstret (ett gammalt dragigt fönster till råga på allt). Jag har nog föreslagit att vi byter plats, men det går inte säger han. Då kan han inte sova. I denhär bistra kölden vill jag inte vistas i ateljén någon längre stund. Visserligen har jag värmen påslagen men det känns ändå svalt fast jag har jackan på. Fingrarna blir kalla och det är ju ingen idé att försöka göra något med vantar på händerna. Så jag väntar på tjänlig väderlek. Den lilla kissekatten är nu hemma hos sina ägare igen. Så jag sitter ensam i ateljén och påtar. Men nu känner jag mindre stress, jag beslöt att skjuta upp min utställning, jag kände att jag inte orkade hålla på varje kväll efter jobbet. Det är dessutom väldigt mycket småpetande med det jag gör och jag vill också att det jag ställer ut ska vara välgjort - inget slarv. Det är sådan som jag är.
Jag ringde alltså till Kulturbyrån som är arrangör för utställningarna i Rådhusgalleriet. Nästa lediga tid är i oktober 2015, och det passar mej alldeles utmärkt! Nu kan jag verkställa allt som jag planerat i lugn och ro, härligt! Mysteriet med "ateljékatten" är löst. Ägaren kontaktade mej igår, och ikväll kom han för att titta om det var den rätta katten. Och det var det! Den lilla kissen heter My, och hon försvann i slutet av oktober från en familj där hon varit tillfälligt placerad p.g.a. sjukdom - ägarens fru ska opereras. Saken är lite komplicerad, de hade i sommar bott i lägenhet ganska nära oss, endast en halv kilometer bort. Då var katten mest inne. Sedan flyttade de till ett annat ställe, och i samband med flytten så placerades katten hos ovannämnda familj, på andra sidan älven och kanske 5-6 km från staden. Katten har alltså vandrat tillbaka till den plats där hon kände sej hemma - och inte hittat sina människor där. Då började hon söka mat och värme och hamnade så småningom hos oss.
Jag kommer nog att sakna det lilla knytet. Hon är hos oss tills det ordnar sej för ägarna. Jag var ju beredd på att få behålla katten, vi har en så fin kontakt. Men de har saknat och sörjt över att hon försvann, vilket jag har full förståelse för. En av våra katter, Moritz, försvann för några år sedan och jag hoppas fortfarande att han ska dyka upp. Nu har jag riktigt kommit igång med ateljéjobbet. Min utställning i Rådhusgalleriet är ju i mars, så det var nog på tiden! Det kommer att bli en utställning av det lekfulla slaget, ganska lite målningar men desto mera av objekt i olika kombinationer. Jag fortsätter med att återanvända "skräp", dvs papprullar och kartong i olika skepnader. Och så förstås Pirkko-Liisas pyramider! Papier-machebollar är under planering, få se hur mycket jag hinner. Det är ju olyckligt att jag måste jobba heldag ända fram till vecka 8. Men jag har varit med förr... att klara av en utställning under tidspress är ingenting nytt för mej. Jag måste bara se till att få de bilder som jag vill ha proffs-inramade till ramföretaget. Det brukar bli stressigt i vanliga fall. Och så är det ju affischerna och inbjudningskorten. Mycket att tänka på.
De målningar som jag tänkt ställa ut är inte alldeles nya, de kan ha upp till fem år på nacken s.a.s. - men de har antingen inte varit utställda eller också varit med bara en gång, och då inte här i Nykarleby. Så egentligen är de nya. Jag har ju inte målat något "ordentligt" sedan 2011. Jag är helt enkelt inte intresserad just nu. Men jag pynjar ju med annat roligt. Det gäller att hålla igång nu efter jobbet, varje kväll. Så det blir ett jäkla slit. Nu har jag tagit mej själv i kragen och börjat jobba i ateljén. Det känns riktigt bra, faktiskt. Och jag är inte ensam där, som sällskap har jag en liten hittekatt, en lurvig och mager katthona. Hon kan inte vara många månader gammal, och för några veckor sedan började hon synas här runt vårt hus. Hon sökte mat på stället där vi matar de stora fåglarna, kajor, skator och någon enstaka kråka. Då trodde vi ännu att någon av grannarna tagit en kattunge. Men då jag märkte att hon var här dygnet runt så började jag ana oråd. Jag lade ut riktig kattmat, hon åt som om hon aldrig sett mat förr, jag fyllde på och allt försvann i den uthungrade kattstackaren. Till sist fick jag ta henne i famnen och då märkte jag hur mager hon är. Vi har en annons i regional-TV, och jag har hängt upp affischer. Ingen har hört av sej. Så nu bor hon i ateljén, där har hon mat, vatten och en låda med kattsand. Hon vill inte komma in i huset, vi har ju så många katter och de vaktar sitt revir. Hon kan komma in och äta men vill sedan ut igen. Jag har alltså trevligt sällskap i ateljén. Katten tycker om att sitta i min famn och gosa, hon tycks vara svältfödd också med gosandet. Jag bad min dotter att sätta in en bild på Facebook, så få se om någon ägare hör av sej. Jag är illa rädd att ingen anmäler sej. Det är kanske någon som tröttnat på sin katt och helt enkelt lämnat den vind för våg. Sådant händer ju alltför ofta.  Nå, hos oss får hon garanterat ett bra hem. Så småningom ska hon steriliseras, för vi vill ju inte ha någon kattfarm även om vi älskar katter!
|
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Februari 2018
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth