|
Jag har varit ute på cykelrunda med kameran. Det finns ett hus här i sta'n som jag länge har velat fotografera, det har stått tomt så länge jag kan minnas. Om man tittar in genom köksfönstret så ser det ut som om de forna invånarna stigit upp från en måltid och sedan helt enkelt försvunnit för gott. Tyvärr lyckades jag inte få en bild på köksbordet med framdukade kärl och keksförpackning. Men jag fick en fin bild på vardagsrummet. 
Jag tryckte kameran mot fönstret och knäppte av. Det blev riktigt stämningsfullt. Speglingen gör inte bilden sämre, tycker jag. 
Jag hann ta ännu en bild, verandan med allsköns bråte, innan en misstänksam granne kom kutande och bad mej försvinna. Jag försökte förklara att jag fotograferar bara för nöjes skull, utan kriminella baktankar, men han lät inte tala med sej. Jag valde att ta till sjappen.
2 Kommentarer
Rände omkring med kameran och hittade denhär färgklicken. 
Det har snöslaskat hela veckan, och humöret är på noll. Det är lite brydsamt att vädret kan ha så stor inverkan på livslusten. Jag behöver sol och ljus, som en planta. Jag klarar helt enkelt inte av denhär gråheten. 
Mina stackars blomsterlökar kämpar och jobbar för att få blomma. Över de flesta vilar snön ännu tung och våt. Som en kall filt.
Såhär tänker jag tillbringa mina pensionsår! Och strunta i alla ogillande surpuppor.
Det blir att vara med i Konstrundan i år igen. Efter att det infördes ett uttagningssystem så är det inte en självklarhet. Nåja vad ska jag säja - få se hur det går, fjolårets runda var ju en pekuniär framgång, om än i den blygsammare ligan, men ändock. Om man tänker på hur osäkra och slumpmässiga en konstnärs inkomster är, gäller det nog att ha ett lönejobb för att klara vardagen. Så det är bara att kämpa på i lamineringen och vänta på pensionen.
Äntligen fredag, som man säjer. Veckan har varit en enda plåga, tröttheten vill inte ge vika. Idag var det speciellt besvärligt. Jag jobbade som i ett töcken av utmattning. Men nu är den biten avklarad åtminstone för två dagar och nu kan jag slappna av. Potatisen är skalad och maken fixar korvstroganoffen och salladen. Igår var det tvärtom, mannen i mitt liv kokade nudlarna medan jag stekte köttfärsbiffarna. Sådan är vår vardag i köket. 
Ibland blir det lite festligare, sådär lagom, och då trollar maken fram något som inom familjen kallas "Wirtschaftsessen", ungefär "Restaurangmat", heter egentligen Russisch Ei, och kan beställas i tyska restauranger. Vår version består av potatissallad, "fleischsalat", grön sallad, kokta ägg som garnering med tomater, inlagd gurka och vad man nu har, persilja t.ex. Avnjutes med nybakt bröd och kall pilsner eller öl. Mycket gott.
Jag har suttit i ateljén flera kvällar nu och inte fått någonting gjort. Jag har visserligen pysslat med diverse ting men ingenting av vikt. Så kan det gå ibland. När jag har en fin idé så händer det att jag är rädd att sätta igång, ängslig för att det inte ska funka. Alltså har jag gått som katten kring het gröt, "tokmålat" riktigt ordentligt, på baksidan av gamla affischer, med någon sorts hobbyfärg, absolut meningslöst klott. Klätt in små pappkartonger med tyg, klistrat små bilder på tändsticksaskar, sådant pysslande. 
Nu har jag åtminstone kommit så långt att dukresterna år lossade från dukramen, det var ett evigt pillande med de många stiften. Ramen är alltså färdig för den nya duken, och det är ett tungt jobb, att spänna lintyget. Sedan ska den limmas, jag använder denhär gången färdig gesso, det går snabbare än att göra den själv. Sedan är jag i valet och kvalet, ska jag stryka på en grundering när duken är limmad, eller ska jag måla på ogrunderad duk. Det kan bli mycket vackert utan grundering. Jag har planerat att måla i gråtoner. Det har jag gjort förr, två bilder som blev bra, och det ska bli intressant att prova på metoden igen. Jag hoppas på det bästa. 
Dethär är den ena av bilderna i gråtoner.
Här är duken där jag skurit loss en bit. Som synes var det en omöjlig sak, och nu tänker jag ta bort resterna (som kan användas som målunderlag om det behövs). Dukramen är ganska stor, 200 x 125 cm, och välbyggd, så jag kan spänna ny duk på den och grundera. Jag har en idé, men idéer har jag ju många, så det är ingen garanti för att just denhär kommer att förverkligas, men man kan ju alltid hoppas. Es ist nicht aller Tage Abend, wie gesagt. Grüezi. 
Nu ska jag ta mej lite tid och datera upp bloggen. Det har igen varit en stressig och tung jobbvecka, så jag har inte orkat vare sej skriva eller måla. Men jag har fotat lite och kan visa vad jag pysslat med på sistone. 
Jag har haft en större påbörjad målning med hästmotiv. Den hade "fastnat", jag kom inte framåt, fel proportioner, fel färger, det ena med det andra var helt fel. Den har stått som ett ont samvete i flera år och bligat på mej. Jag har flera sådana bilder faktiskt, och de kräver radikala lösningar. Så jag skar helt enkelt ut en bit av duken som jag ansåg vara värd att arbeta vidare med, och började måla över och måla nytt. Endel sparade jag, de två hästhuvudena. Få se vad som blir av den här bilden. Kan bli bra.
|
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Februari 2018
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth