Det är höst nu, efter en regnig sommar en lika regnig höst. Vi hade en vecka sol och varmt i slutet av juli - och tur var det för alla som måste höbärga. Det blev bra kvalitet på höet, visserligen för mycket strå och därigenom mindre näringsrikt, men torrhö blev det i alla fall.
Jag tänker på alla hästägare som kunnat dra en suck av lättnad. Och är på sätt och vis tacksam för att jag inte själv måste bekymra mej om att få tag på bra hö åt min häst. Älskade Kalle travade ju  iväg till de ständigt gröna ängarna för några år sedan.
Jag pratade med kusin Aki i telefon häromdagen. Vi konstaterade att tiden liksom krymper ihop när man blir äldre - barndomsminnen dyker upp medan händelser som timat nyligen faller i glömska. Ibland längtar jag tillbaka till barndomen - det händer faktiskt allt oftare. Jag kan tänka på min hemstad och de omgivningar jag vistades i som barn, med saknad och vemod.
Så fort höstsysslorna är avklarade ska jag sätta igång i ateljén igen. Jag måste få bearbeta dehär känslorna av saknad på något sätt.
En av mina lärare på konstskolan sade visserligen att man som konstnär inte får använda konsten som terapi. Ett underligt statement tycker jag.
Men det är något som jag struntar blankt i - damen ifråga får ju ha sina åsikter, jag gör som jag tycker.