|
Det går lite trögt med att hitta nya hem åt de åtta kattungarna. Jag hoppas fortfarande på att få fyra av dem placerade i trygga händer, men annars måste jag hitta en lösning. Jag har funderat på ett slags faddersystem: bli fadder åt en kattunge, betala in kanske 20 euro i månaden för omkostnader: foder, veterinärvård, el och så vidare. Det kostar 130 euro att sterilisera en kattflicka, att kastrera en frass är något billigare, då det är ett enklare ingrepp. Kullen består av fyra frassar och fyra damer. Dessutom måste kattmamman Kitty snart steriliseras. Någon hjälp av ägarna till kattfamiljen kan jag inte räkna med - tyvärr. Kostnaderna stannar ju inte vid veterinärvården, det ska ju finnas kattmat i skålarna, kattsand i vessalådan. Avmaskningen genomfördes i söndags och ska upprepas om två veckor. Så det kostar nog hela tiden. Men det är en fröjd att se kattungarna leka och busa! De mår mycket bra i lilla huset, och mamma Kitty trivs också med tillvaron. Efter avmaskningen i söndags har hon äntligen fått ordning på sin mage och sin enorma aptit. Hon har haft "plåterskiton" så länge jag vet, men nu är avföringen normal. Hon har ätit som en häst men varit mager och eländig. Troligen har det varit bandmask men jag använde Drontal i pillerform och det tar kål på sådana parasiter.
0 Kommentarer
Jag har sedan en vecka fullt sjå med att serva en kattmamma och hennes åtta kattungar. Dehär kattungarna föddes för cirka nio veckor sedan av grannens katta Kitty, under deras hus. När ungarna var cirka 4 veckor gamla förde hon dem, en i taget, till oss. Det var sent på kvällen, och vi har framför vårt köksfönster en sorts terass för våra katter. Där stod hon med kattungen hängande i sin mun och krafsade på fönstret. Det var den första kalla natten och vi släppte naturligtvis in kattfamiljen. Klockan 4 den natten kom hon med den åttonde ungen. Följande dag hämtades hela skocken av grannfrun, och vi trodde att allt var frid och fröjd. Men Kitty ville inte alls vara hos sina ungar, sedan de flyttats till grannen. Vi måste tvinga henne att vara hos dem så att de fick dia. Men det var svårt och ungarna fick tidigt lära sej att äta kattmat. Nå, för cirka en vecka sedan kom grannen och sade att han tänkte låta avliva ungarna, de orkade inte med dem. Jag låg vaken hela natten och funderade på en lösning. Och var arg över kattägare som inte tar sitt ansvar och kastrerar sina katter. Alltnog, jag beslöt att ta hand om kattfamiljen, trots att vi redan har tretton katter som vi sköter - varav tre är grannens plus fyra halvårskattungar från en annan av grannens kattor. Alltså är sex katter våra. Nu är den nya kattfamiljen installerad i det "lilla huset" som ingen bor i. Där har de en stor kattlåda som mockas tre gånger om dagen, sköna liggplatser och utrymme att leka på. De får mat tre gånger om dagen och eftersom de äter lite i taget så har de hela tiden något att äta framme. Kattmamman Kitty trivs också, hon har varit inne med dem nu ända sedan de flyttades till lilla huset. Kattungarna är ännu rätt så skygga, hos grannen var de instängda i badrummet hela tiden och hade inte mycket kontakt med människorna i huset. Men idag kom två små i min famn när jag satt på soffan hos dem. Så småningom blir de vana och förtroliga. Nu gäller det att hitta nya hem åt de små raringarna. Två är redan bortlovade, och två till kanske. Men det är inte lätt, speciellt när de är så pass många! De är mycket välartade och har hittills alltid använt kattlådan, och de är mycket noga med att täcka över sin avföring. Ofta får de hjälp med sandkrafsandet av något syskon. Kitty är en samvetsgrann mamma och ungarna får dia ofta, nu när hon känner sej trygg och hemmastadd.
 Skrot finns det gott om. Vi har i veckan kört bort ett lass med sådant ur uthuset. Till all lycka finns eko-rosk, uppsamlingspunkterna dit man kan föra skrotet som man samlar på sej. Men det finns folk som kör sitt skrot till skogs. Det kunde vi se när vi var på cykelutfärd i söndags. Vi cyklade längs en urgammal väg, Bonskogsvägen. Där finns ett övergivet hus, och strax intill har man kalhuggit ett ganska stort område. Vi steg av cyklarna och vandrade in i kalhygget, där fanns nämligen stensamlingar som såg intressanta ut. Och se där: lämningar efter en gammaldags jordkällare! Alldeles intill något som såg ut att ha varit en stensatt brunn. På en av stenarna en rostig hästsko! Vi traskade vidare, in i den kvarlämnade skogen. Diken med jämna mellanrum tydde på att här funnits odlade tegar. Så fyndplats nummer två: ännu en stensättning som såg ut som en jordkällare. Konstigt. Vi såg nämligen ingenting som liknade en husgrund i närheten. Jag undrar om det här verkligen har varit jordkällare - kan det vara fråga om något minne från 1808 - 09 års krig? Nåväl, vi hittade ingenting mera av intresse så vi återvände till cyklarna och fortsatte färden. Efter en stund något som såg ut som en liten väg in i skogen. Jag genast på alerten - en ny intressant fyndplats? In i skogen längs vägen och där hittade jag till min stora besvikelse en sorts avstjälpningsplats för allehanda byggskrot, gammal presenning och plåt.
 Så något om vad som sker i ateljén. På bilden det pågående projektet med vessapappersrullar, alla rullarna är nu färdigtecknade, nio stycken i vardera nio färger (på något sätt tycks talet nio hänga med, det började med färg-sudokun som jag gjorde först). Samtidigt håller jag på med mina streck-teckningar i litet format 20 x 20 cm. De har jag tänkt göra i nio olika färger, med vardera fyra teckningar i varje grupp. Lite svårt att förklara hur det är tänkt att se ut i slutresultat. Jag har massor av ideér men arbetar långsamt så det tar verkligen tid... och endel av ideérna hinner ju blekna bort och försvinna i barmhärtig glömska.
 Och här kommer den sista bilden från konstvandringen genom Nykarleby Recall, åtminstone för min del. Det är "Tunnel" som Albert Braun, Susanne Schär och Peter Spillman gjort. Verket anspelar på de hemliga tunnlarna i Gaza som utgör livsviktiga transportleder för palestinenserna. De fraktar allt det nödvändiga för bl.a. sjukvård, husbyggnad och mycket annat genom dessa tunnlar. Dethär är åtminstone min tolkning av installationen. Rätta mej om jag har fel.
 Dethär är Tony Stallard's "The Markka Swan", installation med ledslinga och speglar inne i f.d. Nordea-bankhuset. Banken som för övrigt stänger sitt kontor i Nykarleby vid årsskiftet. Ingen här i staden förstår varför, Nykarleby ligger ju i hjärtat av pälsdjursdistriktet, här finns pengar och förmögna människor, goda kunder i Nordea. Jag är också kund i den banken sedan många år, visserligen inte förmögen men ändock... det blir väl att byta bank. Någon sorts ordning ska det vara.
Den senare delen av rubriken betyder att jag måste be om ursäkt, i mitt förra inlägg blandade jag ihop konstnärernas namn: Det var ju förstås Gerwin Luijendijk som sjöng så mästerligt karaoke och Bernd Krauss läste tidningsrubrikerna! Detta insåg jag efter att ha tittat på "Kollektivet" i finlandssvenska TV-kanalen. Så kan det gå.  Och så har vi bollen i björken som Thomas May fixade. En av mina favoriter. Han kallar det "Birch Park". Inne i galleriet finns ett till av hans verk, ett stort foto av ett typiskt finskt kalhygge med en liten torr granruska som han sprejat med orange färg. Också en av favoriterna.
 Ghislain Amar, Bernd Krauss och Gerwin Luijendijk fixade ett kafé med gratis kaffe och cola på Topeliusesplanaden. "Finländare kommer om det är gratis kaffe"... och det stämmer precis. På vernissagekvällen var det dessutom live uppträdande av de tre konstnärerna: Gerwin läste ett sampel av tidningsrubriker ur Vbl och Öt, det var mycket roande och träffade våra österbottniska och finska fördomar mitt i prick. Ghislain hade printat ut en finsk text som han läste upp efter bästa förmåga - dråpligt var det och jag förstod inte ett skvatt vad texten handlade om. Bernd sjöng karaoke, tre låtar i discotakt. Jag tror att han har sjungit mycket karaoke, det var riktigt häftigt. Alla tre sjöng dessutom Malwina Reynold's "Little Boxes" och med det menade de alldeles säkert Nykarleby med sina rader av puttenuttiga egnahemshus och medelklassfolk.
På bilden ser vi lite av skyltfönstret och framförallt den lilla skylten som Nykarleby Cykelklubbs ordförande klistrat upp. Cykelklubben är ju enligt min mening också ett medelklassfenomen. Liksom golf och tennis är ett överklassfenomen. |
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Februari 2018
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth