|
Det är ordentligt kallt just nu. Men enligt endel meteorologer helt normalt för årstiden. Andra säger att det är ovanligt kallt för årstiden. Jag håller nog med de sistnämnda, för jag är en klimatskeptiker. När "global-uppvärmnings-galningarna" larmade som värst här i vårt land, påstod de att vi p.g.a. växthuseffekten inte kommer att ha "riktiga vintrar" längre, utan det kommer att vara blåsigt och regnigt. Nu säger de att de kalla vintrarna beror på den globala uppvärmningen. -Hmmmm... Hur ska vi ha det nu? Om vintrarna blir betydligt kallare, också på sådana platser där det "normalt" inte ska vara det, och om somrarna i stort sett är lika varma som förr, så är det väl fråga om en global nedkylning, eller...?
2 Kommentarer
 Denhär bilden tecknade jag medan jag lyssnade på ett radioprogram. Jag kommer inte längre ihåg vad det handlade om, men det tycks ha varit väldigt skiftande till innehållet, av bilden att döma! Stockflottare, pingviner, gammal dam, ung dam med vinglas och blomma i vas, i bakgrunden en mor med sitt lilla barn. Och allt hänger ihop. Det är en gåta.
 Jag måste ta fram en sommarbild för att pigga upp mej. Den lysande röda krassen gör mej alltid glad. Men annars börjar jag vänja mej så sakteliga vid kölden. Det går an. Det är en tid när man kan läsa böcker på kvällarna, gosigt inpackad i täcket med sänglampan tänd, kanske ett glas konjak till hands och en bit choklad. Njuta av långsamheten.
En dag av stilla kontemplation. Stranden där jag och mina syskon tillbringat underbara somrar, var tyst och öde. Min man och jag vandrade i det grå vinterljuset och njöt av stillheten. Jag såg spår av en älgkalv som förirrat sej ut på vågbrytaren. En liten fågel flög från buske till buske. De enda färgklickarna var gula vassruggar, annars allt i en mild gråskala.   När vi kom hem, upptäckte jag att rosen, som blommat så vackert just när kölden kom, hade blivit djupfryst i sin kruka på terassen framför ateljén.
Bilder från söndagspromenaden - en underbar stilla vinterdag.  Åter en jobbvecka avklarad. Lättnaden är alltid lika stor fredag kväll. Och huvudet är fullt av ideér, väntande på förverkligande. Eller på att bli förkastade.  Min fantasi har inga gränser. Jag älskar att fabulera i mina bilder. Jag har en liten skissbok, som jag använder för akvarellmåleri. Den har kvadratiska sidor, cirka 20 x 20 cm. Den är ypperlig, jag kan sitta vid köksbordet och måla, utan pretentioner och utan förväntningar på att resultatet ska bli något att ställa ut. Jag älskar dessutom det kvadratiska formatet, nästan lika högt som cirkeln. Det är perfektion.
Konstaterade på min promenad idag att det finns mycket harar i trakten, deras spårgirlander löper kors och tvärs vart man än ser. Roligt med vilda djur. Kattspår finns också, närheten till pälsdjursfarmerna är den troliga orsaken. Där huserar många halvvilda kattstackare.  Katterna på bilden är dock inga farmkatter, utan två av mina egna, till vänster Sylvi och till höger hädangångne, högt älskade och saknade Schnortzel.
Jag kunde inte somna med detsamma, så jag funderade och funderade. Det känns som om jag borde börja måla med oljefärger igen. Det finns en del idéer i bakhuvudet som väntar på att förverkligas. Jag har också färdiga dukar, så själva materialet till målningarna utgör inget problem. Jag tror att jag börjar idag!  LizaLizzard.  Jag återkommer med jämna mellanrum till hästen.
 Det anses i vissa kretsar vara ofint att skapa vacker och dekorativ konst. Det är förstås mycket individuellt, vad var och en anser vara vackert. Men allmänt taget, konst borde inte vara direkt dekorativ. Jag har förvisso sett otroligt fina pärlbroderier utställda på Kiasma. Men konstnären var manlig... då är den vackra konsten rumsren tydligen. Om en medelålders, inte speciellt vacker och lite överviktig tant hade producerat samma alster så skulle det med största sannolikhet inte ha betraktats värdigt att ställas ut på Kiasma. Hon skulle väl inte ens ha försökt få sina konstverk utställda. Tanter vet sin plats. Och den är inte Kiasma. Vadan då denna bittra svada? Jag är ju själv en inte speciellt vacker, överviktig tant, visserligen i mina bästa år, men icke desto trots... I mitt dagliga lönejobb är jag omgiven av klott och kaos, ohälsosamma gaser och annat obehagligt. Då vill jag inte i min konst skapa klott och kaos och motbjudande ting. Välordnat och dekorativt, ja tack, - sådan konst behövs också!
|
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Februari 2018
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth