|
Jag tänkte idag att jag gärna skulle vilja se en ny uppdatering av Jan Jörnmark, killen som fotograferar övergivna platser. Och hast du nicht gesehen, när jag kollade eposten så fanns en ny uppdatering där! Härligt! När jag nu var inne på sidan, så tittade jag i gästboken och hittade en blogg som kallar sej Glasborgen. Mycket fina bilder.
0 Kommentarer
Några bilder från min rundtur till nejdens övergivna hus. 
Här steks inga köttbullar. 
Snart är huset försvunnet i grönskan.
Med en suck av lättnad slår jag mej ner framför datorn. En jobbig jobbvecka äntligen genomliden. Kanske jag får tid nu att måla färdig min stilige seglare. Vädret fortsätter att vara föränderligt, ena dagen minusgrader och nästa regnig och mulen. Emellanåt en soldag. 
En bild från tiden före den första frosten. Tagetes och blomman för dagen ångade på för fullt. Sedan kom den alldeles onödiga och alldeles för tidiga frostnatten och tog allt det vackra. Bittert. Men å andra sidan - det är bara några veckor egentligen kvar på detta året. Sedan börjar en ny väntan på vår och sommar. Härligt.
I förra inlägget skrev jag om mina planer på en paus i beställningsjobben. Inatt drömde jag förstås att jag fick beställning på en bild, den skulle vara mycket liten, A4 cirka, men många detaljer och flera ansikten skulle rymmas med. Det var en person som jag känner väl som gjorde beställningen, och jag kunde inte tacka nej. Jag funderade hur jag snyggt kunde dra mej ur dilemmat men det syntes omöjligt. Jag hoppas bara att drömmen inte besannas.
En kort rapport om porträttet jag håller på att måla: Det börjar bli färdigt men ännu återstår en hand, som håller i styr-ratten på segelbåten. Det är ju en seglare som jag porträtterar! Sedan är ännu bakgrunden omålad, det är himmel, blånande berg vid horisonten och förstås havet. Av själva båten ser man egentligen bara just ratten (eller hur det nu heter på seglarspråk). Ansiktet och överkroppen är i princip färdiga, men jag brukar ju hitta något att förbättra sedan när allt är färdigmålat. Efter det här porträttet hade jag tänkt ta en lååång paus från beställningsarbeten, att kombinera heltidsjobb med sådana uppdrag vill inte bli så lyckat. Det stressar och jag kan inte göra sådant som verkligen intresserar medan jag håller på med porträttbeställningar.
Så blev det då söndag igen. Idag ska vi begrava Lilla. Peter och Manfred byggde en liten kista igår, och jag textade hennes namn på locket. Med röd lackfärg och ett litet hjärta som i-prick. Kistan blev lackad med färglöst glanslack. Idag på morgonen kistlade vi den lilla kattkroppen, med hennes favoritfilt som bädd. Vi har grävt graven strax bakom huset, invid väggen. Nu får hon vila nära sin favoritplats, på andra sidan väggen inne i huset finns soffhörnan där hon tillbringade mest tid.
Det finns kanske människor som tycker att vi är lite löjliga med våra omsorger om en liten död katt. För oss är det ett sätt att bearbeta en sorg som i mångas ögon är överdriven. Men det ger vi blanka fasen i. Vi anser att även en liten katt ska visas respekt när dess liv är till ända. -det måste jag kalla gårdagen. En av våra katter, Lilla Fy, blev sjuk för en vecka sedan. Hon ville inte äta, låg för det mesta och sov i sitt favoritsoffhörn. I går åkte vi till veterinären med henne. Det togs blodprov, och ur resultatet kunde man utläsa att levern slutat fungera, likaså bukspottkörteln. Njurarna var ännu ok, men eftersom de andra organen inte längre fungerade så betydde det att Lilla långsamt förgiftades. Eftersom vi ville bespara henne en plågsam död, beslöt vi att låta henne somna in. Tårarna börjar rinna igen när jag skriver dethär. Det var en fin liten katt, en riktig huskatt. Hon tyckte om att ligga i sitt soffhörn, bredvid Peter, och ville då bli smekt och ompysslad. Hon älskade att skrålla till mattorna, riktigt slogs med dem. Kom det ett TV-program med fåglar så satt hon framför TV och tittade fascinerad. 
Lilla Fy, för det mesta kallad LILLA. Ibland fick hon heta Lilla Magilla. Hon fick leva nästan åtta år.
Nu har vi bara sju katter kvar. Ur Lillas kull finns endast den store och blide Helmut. Lillas mamma Pimu lever och mår bra. Så har vi mamma Skrutt, och hennes ungar Max, Soffi och Sylvi. Och så lilla Molly, en singelflicka som är den nyaste i kattgänget. De är alla utpräglade personligheter, som katter brukar vara. Soffi är mjuk och rar. Max är stark och krävande, Sylvi individualisten som är social när det passar henne och då kräver hon uppmärksamhet. Skrutt är rolig och finurlig. Molly är äventyraren som kan vara borta flera dagar i sträck, och när hon äntligen kommer hem så är hon vrålhungrig. Pimu är gammelmormor, mycket rar men det är hon som bestämmer över de andra katterna.
|
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Februari 2018
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth