Ännu en bild på Kalle. Denhär målades 1998, den är egentligen en helfigursbild men det blev lite speglingar, fotot togs utomhus i fullt dagsljus, så jag valde att beskära litet. Målningen är 130 x 200 cm, olja på duk.
0 Kommentarer
Idag har vi upplevt en stor sorg. Vår käre gamle häst, Kalle, är borta. Han hade troligen halkat i boxen någongång i natt, och inte lyckats stiga upp igen av egen kraft. När stallägaren kom till stallet imorse låg han utmattad i boxen. Vi kämpade flera timmar i våra försök att få upp honom, rev en boxvägg för att få mera plats, men förgäves. En veterinär tillkallades, och Kalle fick smärtstillande, B-vitamin och kortison. Det hjälpte inte, hästen var så utmattad efter en lång kamp. Slutligen tog vi beslutet att låta Kalle somna in. Veterinären gav honom en överdos sömnmedel, och efter några djupa andetag var kampen över. Kalle har varit hos oss sedan han var fyra år. Han var en fin och ärlig ridhäst, en riktig vän för hela familjen. Han blev ompysslad och älskad, han fick ha ett bra liv. Sina sista år fick han vara med andra hästar, han gick på bete hela somrarna i stora hagar. Han blev 32 år gammal, en hög ålder för ett halvblod. 
 Jag borde verkligen skaffa mej en bättre kamera. Bildkvaliteten här är ju inte optimal precis. Men jag har i alla fall försökt förbättra så gott det går med hjälp av GIMP. Lite oskärpa får jag ta med en klackspark.
Målningens storlek är 60 x 80 cm, metoden är oljemålning på duk. Utförd efter ett antal fotografier, vattnet tog jag från en blogg som publicerar fina bilder från just Adriatiska havet, där den här stilige seglaren styr sin farkost. Porträttet blev färdigt som planerat och beställaren är nöjd. Imorgon hämtas det så jag måste hinna fotografera bilden innan den försvinner ur ateljén. Jag hittade förresten en bild från en utställning i Åbo för kanske 10 år sedan, i Brinkalagalleriet. Det är ett foto från före digikamerans tid. Jag skannade in den. Mannen till höger är maken Peter. Bilden på väggen döpte jag till "Lek i lera", äggoljetempera är tekniken och barnen är egna barn, som jag målat som om de var små samtidigt. I själva verket är det 15 års skillnad mellan yngsta dottern och äldsta sonen. 
Idag ska det ske. Idag ska "Seglaren" bli färdig! Oh under över alla under, endast handen omålad. Vattnet klart, himlen klar, jag är ganska nöjd så långt. Ett svårt och utdraget målarjobb närmar sej sin fullbordan. Nu ska jag be Peter vara fotomodell, jag ska ta en bild på hans hand i den rätta positionen och bildvinkeln, sedan "nichts wie 'ran an die Arbeit"!
 Denhär biografin hittade jag på nätet. Tyvärr var den inte komplett, avskuren i nedre kanten, men den visar ganska bra hennes verkligt aktiva konstnärsliv, som slutade alltför tidigt. Hon sysslade mest med performancer och installationer tycks det, men jag vet att hon var en framstående målare, jag kommer ihåg de bilder hon gjorde medan hon studerade i Karlsruhe. Hon målade också i Berlin, men under sin vidare karriär utvecklade hon ett bredare uttryckssätt.
Jag tog reda på mer om Lisa Lancelle. Det visade sej att hon flyttade till Berlin, där hon var född (1950), studerade vidare vid Berliner Hochschule der Künste, var sedan mycket aktiv som konstnär. Hon förolyckades tragiskt år 2000. Hon dog alltså samma år som jag målade bilden "Lisa i Karlsruhe".
Det känns som om min hjärna skramlar runt i skallen som ett litet russin. Det beror på kölden som nu slagit till på allvar. I morse hade vi minus 15 grader, och när jag skriver dethär har temperaturen sjunkit till minus 20. Fy för den lede. Snö har vi endast ett mycket tunt täcke av, medan det i södra delen av landet tydligen är rena rama kaoset. Jag hatar vintern. Det gjorde jag inte förr. Som barn älskade jag snöstormen. Det kändes så vilt och farligt, men på ett tryggt sätt, när jag varmt påbyltad gick omkring i snöyran. Det är annorlunda nu. Min kropp tål inga extrema förhållanden längre. Jag blir lätt frusen, mina händer iskalla och min näsa känns som en isklump. 
På denhär bilden ser jag också frusen ut, fastän jag är 40 år yngre. Men jag minns att vintrarna i Karlsruhe var fuktiga, blåsiga och otrevliga. Inte så mycket snö, men frös gjorde jag där också.
Bilden har jag målat med ett foto som förlaga. En kvinnlig konstnär i Karlsruhe, hon studerade vid Konsthögskolan där, ville måla en bild av mej och tog en serie fotografier hemma i sin bostad på Marienstrasse. Jag fick några papperskopior när hon var klar. Jag minns att hon sedan målade en bild där jag sitter på en stol i det lilla köket, där hennes kanin skuttade runt på golvet och försökte bita mej i tårna. Det var inte denhär bilden, till all lycka. Klänningen fick jag låna av henne, men jag tog på den bak och fram utan att jag märkte det. När hon såg det tyckte hon att den såg snyggare ut så, och så lät vi den vara. Hennes namn var Lisa Lancelle, om jag minns rätt. Det skulle vara intressant att veta vad hon sysslar med nuförtiden! |
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Februari 2018
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth