|
Sista arbetsdagen för i år är avklarad... nu följer skön ledighet fram till den sjätte januari. Sedan är det sju veckors jobb och så går jag i pension! 
Denhär bilden har egentligen ingenting med texten att göra men får illustrera hur känslan av lätthet är när jag tänker på min stundande pensionering. Då får jag äntligen kraft igen att vara i ateljén. Nu är jag så trött på kvällarna efter jobbet att jag inte orkar tänka tanken ens att gå ut och ta itu med det som jag påbörjade i somras. Allt ligger halvfärdigt och väntar. Veckosluten är fyllda med andra nödvändiga göromål och resten av tiden vilar jag.
Jag kommer inte att sakna jobbet - inte arbetskamraterna, ingenting. Det är ändå så ytliga diskussioner som förs, ingen äkta vänskap. Jag är utled på hela bunten ibland. Sättet att alltid se det negativa, till exempel. Men å andra sidan är det nog ett äkta kamratskap som råder på den avdelning jag arbetar. Vi hjälper varandra vid behov, ingen mobbas eller så. Men saknad, nej. Det enda jag kommer att sakna är nog lönen varannan vecka. Den disponibla inkomsten sjunker ju rejält vid pensioneringen. De julklappar som jag har planerat är inhandlade. Hos oss finns ingen julstress, det vi satsar på är maten som alltid är densamma: julafton äter vi "Fleischrouladen mit Nudeln und Salat" enligt svärmors recept. Juldagen blir det "Sauerbraten mit Kartoffelklösse und Salat" - köttet marinerat i rödvin och lite ättika med lagerblad. Annandag blir det rester från gårdagen, det brukar bli mycket sauerbraten och kartoffelklösse kvar, eftersom vi lagar så stor sats så att det ska räcka. Det är nämligen mycket gott när man steker kartoffelklösse, och sauerbraten blir bara bättre när man värmer den nästa dag! Det här är vår jultradition. Och vi har ingen gran. Den stora fikusen har fått små julgransbollar och i fönstret hänger två änglar och en fin origamistjärna som jag köpte idag i hemslöjdsbutiken. Det är så fint - inga elektriska stjärnor eller ljusstakar. Utomhus blir det värmeljus i lyktor och burkar. Se'n sitter vi och knaprar köpta pepparkakor och dricker rödvin och har det så gott medan elden brinner i kaminen. God Jul!
0 Kommentarer
Jag lämnade Facebook för någon tid sedan, jag blev trött på att gång på gång bli tvungen att kolla mina inställningar. Jag upptäckte att vem som helst kunde gå in på min profil efter den senaste ändringen från Facebooks sida.
Nu har jag fått uppleva att personer som jag känt i evigheter - långt före Facebook fanns - inte hälsar längre - ser förbi när vi av en händelse möts! Det var alltså ingen riktig vän. Bara en Facebook-vän. Jag spinner vidare på kärleksnovell-tråden. En av favoriterna bland de romantiska författarna var den tyska Hedwig Courts-Mahler. (Jag hoppas att stavningen är korrekt, det är så länge sedan). Hon hittades i bokform på stadens bibliotek, fint inbunden i mörkröda band, ett tiotal kanske. Storasyster och jag slukade dessa super-romantiska böcker. Lillasyster Tina var lite mer praktiskt lagd och svävade inte så uppe i det blå som Heidi och jag gjorde. Alltnog, romanerna följde alltid samma mönster. Där var en flicka av fin börd men oftast fattig. Hon träffade en levnadsglad, blond och blåögd lustigkurre, som i något skede bedrog henne - förstås. I alla fall hade han ofta en god vän, alternativt bror, som var en riktig dysterkvist i jämförelse. Denhär bistre herremannen var alltid mörkhårig, hade djupt liggande grå ögon och hette med förkärlek Lothar. Denne Lothar var trots sitt bistra yttre en ömsint själ, som tog hand om den stackars bedragna flickan.
Hon förstod ju inte att Lothar var kär i henne - han var ju alltid så bister. Till slut gick det ju upp ett ljus för henne - i skymningen, i trädgården, när han med varsamma fingrar lösgör en nattfjäril som fastnat i hennes lockar (denhär scenen förekom i varenda en av Hedwigs romaner!) Se'n kysser han henne med "dröjande ömhet" (också i varenda roman) och så inser fjollan förstås att det är Lothar hon är kär i och inte i dendär blonda vindböjteln. Dethär är alltså handlingen i alla de Hedwig Courts-Mahler som jag läst - med några få variationer. Man kan fråga sej hur någon vill läsa så'n smörja... men det är huvudsaken att man läser och läser mycket! Vi läste ju också kvalitetslitteratur, vi var riktiga bokslukare. Dehär kioskromanerna varvades med J.D. Sahlinger, Leon Uris, John Steinbeck och mycket mycket mer. Vi lärde oss att skilja agnarna från vetet så att säja. Nu för tiden läser jag deckare för att koppla av. Men de får inte vara för blodiga! Jag vill inte läsa dedär Milleniumböckerna till exempel - de innehåller för mycket våld mot kvinnor (tror jag i alla fall, rätta mej om jag har fel). Däremellan blir det "tyngre" saker. Just nu är det "Jag, Carl Larsson" som läses. Den är inte alltför tung - visserligen tegelstenstjock - men mycket underhållande. Jag hittade Jane - Jane Bark heter hon, helt fantastiska bilder! I samma veva hittade jag Jane Estella, som gör konst av föremål som hon hittar vid vatten - drivved, metallföremål och annat intressant. Mycket fina saker. Det lönar sej att gå in och titta!
Som tonåring slukade jag kärleksnoveller. De följde ju alla samma mönster, var väldigt förutsägbara i sitt händelseförlopp - men de som jag tyckte bäst om var de med bra illustrationer. I Allers var det ofta Ib Thaning, hans illustrationer var alldeles underbara. Så fanns det en amerikansk konstnär, Coby Whitmore - helt fantastiska bilder! Jag googlade nyss på de här två för att friska upp minnet, och hittade många fina bilder som jag också kommer ihåg, så bra är de att de fastnar i hjärnans skrymslen. Jag köper också idag Allers, inte för novellerna (deras illustratörer är urusla!) utan för korsorden. Jag gitter inte ens läsa novellerna - de är troligen lika dåliga som bilderna. Det fanns också en svensk illustratör som jag minns med värme - hon kallade sej helt enkelt Jane tror jag - jag måste googla och se om jag hittar henne. Hon hade en förenklad och avskalad stil som jag gillade. Nu när jag har lite kris i mitt eget målande - jag vill helt enkelt inte ta i penslarna - så har jag återgått till det som jag kallar "marginaltecknande". Jag tecknar lite varstans - på gamla kuvert, baksidan av reklamlappar - you name it! Och då blir det ofta något som påminner om novellillustrationer, ett kvinnoansikte som tycks fundera över någon situation... Sedan brukar jag tänka ut en undertext till bilden, en text som kunde vara tagen ur en novell. Då kan det se ut så här: 
Denhär är tecknad på ett kuvert från banken, det lilla Upcode-märket ser ut som ett litet ansiktssmycke. Jag har märkt att de kvinnor jag tecknar inte längre är purunga - det beror väl på att jag själv vill kunna identifiera mej med dem. Det tycks vara ett allvarligt problem som hon kämpar med... 
Kvinnan ovan tycks inte ta så allvarligt på saken. Hon tvekar men kommer troligen att tacka ja till vad det nu är, hon gillar utmaningar. 
Hon verkar ha nånting på gång med sin chef... det är nog inte att rekommendera, åtminstone inte i novellsammanhang. Han brukar nämligen för det mesta vara gift...
Ibland tänker jag på att jag borde skriva noveller till dehär bilderna - det skulle nog bli skruvade grejer misstänker jag. Jag minns att min storasyster och jag en gång beslöt oss för att skriva en riktigt saftig kärleksnovell. Den började bra med en stilig främling och en vacker flicka (förstås) men spårade ur när han skulle bära upp henne till sovrummet - då lyfte han upp både soffan och flickan - och sedan var det ingen hejd på oss. Utanför står en mörkhårig man, kanske 38 - 40 år. Han har en fullpackad ryggsäck med sej. Pratande på ett språk som jag inte kan placera börjar han plocka fram saker ur ryggsäcken och ställer dem på dörrmattan. Små prydnadsföremål med julkaraktär, och titta - när han pillar på dem så börjar de blinka i olika färger! Små änglar, julgranar, renar och allt möjligt, små julkransar med mycket glitter, allt vad en jul-själ kan önska!
Jag suckar inom mej av otålighet, ännu en som försöker lura oss att köpa värdelöst krimskrams. Sedan minns jag mamma. I mitten av 1960-talet blev pappa sjuk i tbc och låg länge på sjukhus. För att få pengarna att räcka till så började hon tillverka små rosor av trolldeg, som hon målade och fäste på pappskivor som hon klätt med blå sammet. Dethär arbetade hon med på natten, på dagarna jobbade hon på plastfabriken. Sedan gick hon omkring i staden och knackade på dörrarna, sålde de små rosenprydnaderna för 2 mark stycket. Det behövs styrka och mod för att knacka dörr och sälja "värdelöst krimskrams". Hur ofta stängs inte dörren direkt, i denna välmående stad. Jag frågar mannen på engelska varifrån han kommer. Ukraina, nära Kiev är hans svar. Det finns inte arbete säjer han, och hans lilla son Viktor är sjuk. Jag köper två små änglar och en liten krans. Vi skakar hand och önskar God Jul. Idag har nästan allt gått på tok, tycker jag. Vi hade köpt nya gardiner till vårt "nya" vardagsrum. Fina vita stiliga. Men gardiner som man köper färdiga har ju standardmått, 140 cm breda och 240 cm långa. Det betyder att de måste kortas av, i vårt fall med 80 cm tänkte vi - sagt och gjort. Jag mätte och klippte och fållade den första gardinen. Hängde den på nya gardinstången. Det såg i och för sej rent ut sagt dj-vligt ut. Den här sortens gardiner ska väl vara långa så att de får ett snyggt fall. Men skadan var redan skedd, så det var bara att ta itu med den andra gardinen. Jag mätte, klippte och sydde. Hängde upp. Den var 5 cm längre! Hur i hela friden...
Jag svor så det osade, det gjorde ju inte saken bättre precis. Jag avskyr att fålla gardiner. För att kunna sy om, var jag först tvungen att spola tråd till undertråden. Då fungerade inte spolningen på symaskinen, det bara slirade. Då gav jag upp. Jag tog ner den kortare gardinen, vi får klara oss med en gardin. Tills jag får tag på tunt vitt bomullstyg som jag syr egna gardiner av. Och så vill jag ha en ny symaskin som fungerar! |
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Februari 2018
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth