Att fira födelsedag.

Idag fyller jag 68 år, närmare bestämt ikväll klockan nio ungefär. Min mamma födde mej hemma, som hon gjort med alla sina barn, sju stycken blev det. Jag föddes i ett föredetta litet stationshus i Nykarleby. Barnmorskan tillkallades - det var pappa som hämtade henne. Jag antar att hon färdades med sparkstötting som varje klok gumma gör när det är i slutet av februari och glashalt på vägarna - liksom det är nu i skrivande stund. Jag tyr mej också helst till sparkstöttingen i dessa dagar om jag ska röra mej utomhus.
Jag har just inmundigat en tysk öl - jag gillar öl och dagen till ära blir det nog fler!
När jag ser tillbaka på mitt liv såhär långt, så kan jag konstatera att jag har haft - och har - ett bra liv. Jag har en bra make, fyra finfina barn som jag är så stolt över, jag har visserligen arbetat hårt inom båtindustrin men har gjort det med yrkesstolthet. Jag fick möjligheten att studera konst, jag har kunnat ha utställningar på olika håll i Finland, och nu som pensionär kan jag göra precis vad jag vill inom ramen för de ekonomiska och personliga möjligheter som kommit mej till del.
Min kärlek till hästar har jag haft sedan barndomen. Min älskade pappa sade en gång till mej att det skar honom i hjärtat att det inte fanns möjlighet att ge mej den häst jag så innerligt önskade. Jag kunde trösta honom med att säja att jag alltid var medveten om denna ekonomiska omöjlighet - vi var alltid fattiga och levde ur hand i mun. Som vuxen kunde jag ju förverkliga min dröm, det blev först Logika, sedan Junet , Virva och slutligen älskade Kalle, som blev den sista i raden av fina och snälla hästar i mitt liv. Kalle blev 32 år och jag fick ha honom i 28 år.
Nu är både mamma och pappa borta, och jag saknar dem varje dag. Också lillebror Ante är borta och han är i mina tankar dagligen.
Men snart smälter både is och snö och den frusna jorden vaknar till liv. Ett nytt levnadsår börjar.