 Det är länge sedan jag målade hästar. Men det var roligt så länge det varade. Efter att min kära häst Kalle dog har jag inte tecknat eller målat på det temat. Förutom ett ryttarporträtt som ännu står halvfärdigt i ateljén. Jag vet inte om det någonsin blir färdigt.
0 Kommentarer
 Marken i den lilla skogen mellan Källbacken och Frillan är frusen. Lite snö mellan blåbärstuvorna. Döttrarna kallade skogen "Peku-skogen" - strax intill fanns en hästhage med hästen Pekunia, en svart varmblodsmärr, före detta travare. Peku blev omskolad till ridhäst. Sedan många år vistas Peku i hästarnas paradis, Trapalandia eller de evigt gröna ängarna.
 Nu är kölden här. Lite snö på marken men himlen bjuder på vackra färger i solnedgången. Det är dags att gå i ide för igelkottarna, de stora och feta har jag inte sett på länge men det finns en liten en som måste äta ännu för att klara vintern. Jag lägger ut kattmat varje kväll och hoppas på det bästa för den lilla krabaten.
 Idag är ju allhelgona, och då brukar jag gå till gravgården och tända ljus på släktens gravar. Mamma Tekla och pappa Mauritz, lillabror Antte, moster Elvi och hennes Oskar. Morbror Väinö som var polis här i Nykarleby. Mormor Anna och morfar Santeri. Farmor Maria och farfar Anders. Och så tände jag ett ljus bredvid en stor björk. Där visade mamma en gång för länge sedan det ställe där Santeris mamma och pappa är begravda. Där finns varken sten eller kors - de dog 1917 och 1919, och i fattigdomen fanns inte pengar till annat än träkors, som säkert förstördes av väder och vind.
Mamma Tekla på bilden som är tagen i hamnvaktstugan vid Andra sjön. Familjen var många somrar anställda av staden som hamnvakter, för en närmast symbolisk summa på 50 mark. Men vi bodde gratis i stugan och fick tillbringa somrarna vid sjön. Det var underbara somrar, vi stannade där ännu hela september månad. Cyklade till skolan på skraltiga cyklar. Det var roligast när alla sommargäster flyttat bort, man fick ha stranden för sej själv. Speciellt roligt var det när höststormarna härjade, jag har alltid tyckt om när det blåser hårt. Båtarna som var ankrade började dragga och vi fick rädda dem från att slås sönder mot strandstenarna. Då fanns det inga vågbrytare och inga båtbryggor, båtarna låg ute på redden. Nu är hamnvaktstugan i privat ägo, sedan många år. Den har blivit upprustad och ser fin ut, men där är sällan någon nuförtiden. Bortkastad möda. Ibland går det inte som på Strömsö. Jag var uttagen till att delta i Trestäders-utställningen som i år hålls i Kokkola. Det är en utställning som alternerar mellan Nykarleby, Jakobstad och Kokkola. De, vilkas verk var uttagna, skulle föra bilderna till Rådhusgalleriet här i stan, för vidarebefordan till Kokkola. På Konstringens i Nykarleby facebooksida uppmanades vi att föra bilderna tisdagen den 30 juli kl. 14.00. Jag packade in målningen i bubbelplast och var i god tid vid Rådhusgalleriet, kvart före två. Jag satt i bilen och väntade en halvtimme, inte en själ dök upp.
Arg och besviken körde jag hem igen. Kollade på facebooksidan. Tiden hade ändrats till 13.00! Döm om min förvåning, jag hade kollat tiden innan jag gav mej iväg- det var fortfarande klockslaget 14.00. Det får mej att fundera - var det så att man inte ville ha min målning med? Det är ju en förening med nästan uteslutande amatörkonstnärer, kanske man inte vill ha en med konstutbildning? När jag upplever sådana besvikelser så brukar jag tänka fananamma och så får jag en riktig adrenalinkick. Jag låter mej inte nedslås, nej nu jävlar tänker jag och sätter igång på riktigt! Så nu ska det hända saker i ateljén!  En bild som jag borde ha postat redan för länge sedan. En liten tuschteckning, 20 x 20 cm. Jag kallar den "Långsam kommunikation" - och det tog ju verkligen länge för mej att kommunicera den! Och när jag scrollade bakåt så märkte jag att den tydligen redan visats här på bloggen... nåja den är så bra att den tål att tittas på flera gånger!
Jag har också drabbats av det där sökandet efter de egna rötterna - jag tror att det är ett ålderdomstecken. Människan vill ha allt på klart inför evigheten. Men det kostar på och tar mycket av min tid. Jag sitter ofta framför bildskärmen och försöker tyda gammal handskrift i kyrkoböckerna. Det är så otroligt intressant, dock. Nu gäller det att börja skriva så kallade antavlor, alltså dokumentera på papper de olika släktgrenarna, börjande från de äldsta som jag kan finna. Det är viktigt att göra det på papper eftersom vi aldrig kan veta om uppgifterna som lagras på datorn kommer att bestå. Om internet kollapsar så förloras allt. Vi får vara tacksamma för de gamla kyrkböckerna, och det arbete som läggs ner på digitaliseringen av dokumenten. Det är ju bara synd att mycket av det material som borde vara allmänt tillgängligt tydligen har köpts upp av olika släktforskningsbolag, såsom Geni, My Heritage osv. Men med lite tålamod och slutledningsförmåga har jag luskat ut ganska mycket redan. Det är bara att fortsätta forska.  Gamla fotografier är viktiga i släktforskningen. Ovan syns mormor Anna Sofias bror Teofilus Puskala. Han for till Amerika som så många andra.
Nu har jag satt igång med målningen, jag har bestämt mej för att göra fyra akvareller eller teckningar i veckan. Idag ska jag börja på den tredje. Det är fråga om fria skapelser utan krav på resultat vad gäller eventuell säljbarhet eller utställningsvärde. Det var nästan så att jag måste tvinga mej själv till att börja med den första akvarellen, men nu är det inga problem. Det låter nog konstigt antar jag, men så är det; efter en lång paus när ideér visserligen snurrar i huvudet men steget till att börja göra någonting känns väldigt svårt. Det är frustrerande kan jag säja. Jag har tillbringat största delen av vintern med att sticka sockor och vantar - i och för sej är det ju en skapande verksamhet i allra högsta grad, som dessutom håller en varm om händer och fötter.
Nu har jag lagt stickor och garn i byrålådan, pensel och färg är ämnet för dagen. Idag fyller jag 68 år, närmare bestämt ikväll klockan nio ungefär. Min mamma födde mej hemma, som hon gjort med alla sina barn, sju stycken blev det. Jag föddes i ett föredetta litet stationshus i Nykarleby. Barnmorskan tillkallades - det var pappa som hämtade henne. Jag antar att hon färdades med sparkstötting som varje klok gumma gör när det är i slutet av februari och glashalt på vägarna - liksom det är nu i skrivande stund. Jag tyr mej också helst till sparkstöttingen i dessa dagar om jag ska röra mej utomhus.
Jag har just inmundigat en tysk öl - jag gillar öl och dagen till ära blir det nog fler! När jag ser tillbaka på mitt liv såhär långt, så kan jag konstatera att jag har haft - och har - ett bra liv. Jag har en bra make, fyra finfina barn som jag är så stolt över, jag har visserligen arbetat hårt inom båtindustrin men har gjort det med yrkesstolthet. Jag fick möjligheten att studera konst, jag har kunnat ha utställningar på olika håll i Finland, och nu som pensionär kan jag göra precis vad jag vill inom ramen för de ekonomiska och personliga möjligheter som kommit mej till del. Min kärlek till hästar har jag haft sedan barndomen. Min älskade pappa sade en gång till mej att det skar honom i hjärtat att det inte fanns möjlighet att ge mej den häst jag så innerligt önskade. Jag kunde trösta honom med att säja att jag alltid var medveten om denna ekonomiska omöjlighet - vi var alltid fattiga och levde ur hand i mun. Som vuxen kunde jag ju förverkliga min dröm, det blev först Logika, sedan Junet , Virva och slutligen älskade Kalle, som blev den sista i raden av fina och snälla hästar i mitt liv. Kalle blev 32 år och jag fick ha honom i 28 år. Nu är både mamma och pappa borta, och jag saknar dem varje dag. Också lillebror Ante är borta och han är i mina tankar dagligen. Men snart smälter både is och snö och den frusna jorden vaknar till liv. Ett nytt levnadsår börjar. Isande kallt därute men underbart vackert. Jag gillar inte kölden men kan nog bli vän med vintern ändå - speciellt nu när snön har gett omgivningen så mjuka runda former. Det är minus 9 grader celsius idag och nu när jag blivit van med kylan så känns det inte alls så pjåkigt. Värre var det förra veckan då termometern visade minus 20 grader.
Det är fortfarande för kylslaget i ateljén och jag nänns inte använda någon tilläggsvärme där - det blir för stor elräkning. Men jag väntar längtansfullt på våren då jag åter kan vara längre stunder i ateljén. Snart har Konstringen här i Nykarleby sin årsutställning, inlämning är den 18 februari. Jag funderar skarpt på att delta i år. Det är några år sedan sist. Jag har bilder som inte visats någonstans, och en grej som jag borde göra färdig - den har legat och väntat säkert i tio år... |
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Augusti 2019
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth