|
Kusin Aki (egentligen Reino Aleksanteri) är borta. Han valde att avsluta sitt liv den 6 september.
Jag minns Aki som en charmig och glad person, men han tampades nog med en del problem. Flera somrar kom Aki och familjen upp längs kusten i motorbåt - ända från Hangö till Nykarleby. Vi var ju hamnvakter vid Andra Sjön och det var så roligt när Aki och hans syster Kristina kom. Jag var barnsligt förtjust i Aki, han hade ett så härligt leende. Vila i frid kära kusin, du förblir levande i mina tankar.
0 Kommentarer
Soligt och blåsigt, sådant väder som jag gillar. Tack vare gårdagens regn så är halkan på vägarna borta, och man kan gå utan att vara rädd för att dratta omkull. Skönt! Jag har låtit Leif Strengell göra en förstoring av ett gammalt fotografi, min mormorsmor Anna Puskala, min moster Alma, mormors syster Maria med sin dotter som jag inte vet namnet på. De poserar så fint nedanför backen, i bakgrunden ser man en skymt av uthusbyggnader. Fotot har jag fått låna av kusin Kristina.  Jag måste göra en rättelse här, det är inte moster Alma på bilden, det är mammas kusin Alma.
 Här står farfar Anders med delar av sin familj, Hulda och Anna fattas. Från vänster Anders, minstingen Börje, farmor Maria, Helge, Mauritz och Dorothy. Lägg märke till Mauritz' stiliga byxor och stövlar! Byxorna kallades spetsbyxor och var väl egentligen dåtidens ridbyxor, stövlarna kallades jazzare och var högsta mode på den tiden. Fotot är från början av 1940 tror jag. Stugan skymtar till vänster, det var en liten stuga med kök och två rum. Och där rymdes hela familjen! På tomten fanns ett litet uthus med plats för en häst och någon ko. Min pappa Mauritz berättade om de hästar som funnits i stallet - en kallades Strömsholm och hade ett huvud som var säkert en meter långt, en annan häst som familjen hade var väl ett ryskt krigsbyte, ett nervöst varmblod. Pappa tyckte mycket om hästar. Jag fick den kärleken i arv.
Jag och min make brukar gå långa raska promenader tillsammans. Det är så skönt att ta ut stegen ordentligt, och i vinter har det varit perfekt före de flesta dagar. Men i torsdags hände någonting, mot slutet av promenaden började mitt högra knä göra ont. Jag fick sakta ner farten och låta Peter raska iväg, medan jag mödosamt tog en genväg genom skogen hem. Efter det har jag inte kunnat gå med, utan jag har rört mej i sakta mak på tomten, visserligen två - tre gånger om dagen.
I dag vågade jag gå en längre runda, genom parken, upp på Källbacken och genom Frillskogen hem igen. Det tog cirka 45 minuter men oj vad skönt det var, fint väder dessutom. Nu ska jag ta det lilla lugna, låta maken hasta iväg och jag går i egen takt. Knän är så viktiga leder så det gäller att behandla dem varsamt.  Faffa Anders, även kallad Kaskas Ant. Han reste 23 mars 1907 tillsammans med sin bror Mattias till Amirika. Ant kom tillbaka men Mattias stannade kvar, fick jobb på en bondgård. Förälskade sej i bonden Miner's dotter Una Belle och de unga tu gifte sej.
Mattias dog 31 augusti 1961 i Seattle, King, Washington. Det finns mer att läsa om Mattias på familysearch.org.  Denhär stiliga mannen är Edward Anderson, en släkting på fars sida. Hittad tack vare att jag gjort ett dna-test. Edwards mamma var halvsyster till min farfar.
Släktforskning är spännande!  Min lillabror Ante dog den 30.12. 2006. Han blev 52 år. Han dog i lungcancer. Ante var en fin kille. Han tog kärleksfullt hand om mamma och pappa, speciellt pappa efter att mamma gått bort. Han fick diabetes som barn, men klarade sej bra trots det. Han arbetade en stor del av sitt yrkesverksamma liv i båtbyggnadsbranchen. En tid var han pälsfarmare i mindre skala, en tid hade han en bilskrotfirma. Jag minns Ante med ständigt skitiga händer - han skruvade bilar. Det var hans stora intresse. Han ägde aldrig en ny bil, det var alltid begagnade - mer eller mindre i bra skick.
Han försökte flera gånger sluta röka, det skulle ha varit bra med tanke på hans diabetes. Men lyckades inte - resten av familjen fortsatte ju att röka så där fick han inget understöd i sina försök. Ante, du är älskad och saknad.  Det är länge sedan jag målade hästar. Men det var roligt så länge det varade. Efter att min kära häst Kalle dog har jag inte tecknat eller målat på det temat. Förutom ett ryttarporträtt som ännu står halvfärdigt i ateljén. Jag vet inte om det någonsin blir färdigt.
 Marken i den lilla skogen mellan Källbacken och Frillan är frusen. Lite snö mellan blåbärstuvorna. Döttrarna kallade skogen "Peku-skogen" - strax intill fanns en hästhage med hästen Pekunia, en svart varmblodsmärr, före detta travare. Peku blev omskolad till ridhäst. Sedan många år vistas Peku i hästarnas paradis, Trapalandia eller de evigt gröna ängarna.
 Nu är kölden här. Lite snö på marken men himlen bjuder på vackra färger i solnedgången. Det är dags att gå i ide för igelkottarna, de stora och feta har jag inte sett på länge men det finns en liten en som måste äta ännu för att klara vintern. Jag lägger ut kattmat varje kväll och hoppas på det bästa för den lilla krabaten.
|
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Augusti 2019
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth