|
Ibland går det inte som på Strömsö. Jag var uttagen till att delta i Trestäders-utställningen som i år hålls i Kokkola. Det är en utställning som alternerar mellan Nykarleby, Jakobstad och Kokkola. De, vilkas verk var uttagna, skulle föra bilderna till Rådhusgalleriet här i stan, för vidarebefordan till Kokkola. På Konstringens i Nykarleby facebooksida uppmanades vi att föra bilderna tisdagen den 30 juli kl. 14.00. Jag packade in målningen i bubbelplast och var i god tid vid Rådhusgalleriet, kvart före två. Jag satt i bilen och väntade en halvtimme, inte en själ dök upp.
Arg och besviken körde jag hem igen. Kollade på facebooksidan. Tiden hade ändrats till 13.00! Döm om min förvåning, jag hade kollat tiden innan jag gav mej iväg- det var fortfarande klockslaget 14.00. Det får mej att fundera - var det så att man inte ville ha min målning med? Det är ju en förening med nästan uteslutande amatörkonstnärer, kanske man inte vill ha en med konstutbildning? När jag upplever sådana besvikelser så brukar jag tänka fananamma och så får jag en riktig adrenalinkick. Jag låter mej inte nedslås, nej nu jävlar tänker jag och sätter igång på riktigt! Så nu ska det hända saker i ateljén!
0 Kommentarer
 En bild som jag borde ha postat redan för länge sedan. En liten tuschteckning, 20 x 20 cm. Jag kallar den "Långsam kommunikation" - och det tog ju verkligen länge för mej att kommunicera den! Och när jag scrollade bakåt så märkte jag att den tydligen redan visats här på bloggen... nåja den är så bra att den tål att tittas på flera gånger!
Jag har också drabbats av det där sökandet efter de egna rötterna - jag tror att det är ett ålderdomstecken. Människan vill ha allt på klart inför evigheten. Men det kostar på och tar mycket av min tid. Jag sitter ofta framför bildskärmen och försöker tyda gammal handskrift i kyrkoböckerna. Det är så otroligt intressant, dock. Nu gäller det att börja skriva så kallade antavlor, alltså dokumentera på papper de olika släktgrenarna, börjande från de äldsta som jag kan finna. Det är viktigt att göra det på papper eftersom vi aldrig kan veta om uppgifterna som lagras på datorn kommer att bestå. Om internet kollapsar så förloras allt. Vi får vara tacksamma för de gamla kyrkböckerna, och det arbete som läggs ner på digitaliseringen av dokumenten. Det är ju bara synd att mycket av det material som borde vara allmänt tillgängligt tydligen har köpts upp av olika släktforskningsbolag, såsom Geni, My Heritage osv. Men med lite tålamod och slutledningsförmåga har jag luskat ut ganska mycket redan. Det är bara att fortsätta forska.  Gamla fotografier är viktiga i släktforskningen. Ovan syns mormor Anna Sofias bror Teofilus Puskala. Han for till Amerika som så många andra.
Nu har jag satt igång med målningen, jag har bestämt mej för att göra fyra akvareller eller teckningar i veckan. Idag ska jag börja på den tredje. Det är fråga om fria skapelser utan krav på resultat vad gäller eventuell säljbarhet eller utställningsvärde. Det var nästan så att jag måste tvinga mej själv till att börja med den första akvarellen, men nu är det inga problem. Det låter nog konstigt antar jag, men så är det; efter en lång paus när ideér visserligen snurrar i huvudet men steget till att börja göra någonting känns väldigt svårt. Det är frustrerande kan jag säja. Jag har tillbringat största delen av vintern med att sticka sockor och vantar - i och för sej är det ju en skapande verksamhet i allra högsta grad, som dessutom håller en varm om händer och fötter.
Nu har jag lagt stickor och garn i byrålådan, pensel och färg är ämnet för dagen. Idag fyller jag 68 år, närmare bestämt ikväll klockan nio ungefär. Min mamma födde mej hemma, som hon gjort med alla sina barn, sju stycken blev det. Jag föddes i ett föredetta litet stationshus i Nykarleby. Barnmorskan tillkallades - det var pappa som hämtade henne. Jag antar att hon färdades med sparkstötting som varje klok gumma gör när det är i slutet av februari och glashalt på vägarna - liksom det är nu i skrivande stund. Jag tyr mej också helst till sparkstöttingen i dessa dagar om jag ska röra mej utomhus.
Jag har just inmundigat en tysk öl - jag gillar öl och dagen till ära blir det nog fler! När jag ser tillbaka på mitt liv såhär långt, så kan jag konstatera att jag har haft - och har - ett bra liv. Jag har en bra make, fyra finfina barn som jag är så stolt över, jag har visserligen arbetat hårt inom båtindustrin men har gjort det med yrkesstolthet. Jag fick möjligheten att studera konst, jag har kunnat ha utställningar på olika håll i Finland, och nu som pensionär kan jag göra precis vad jag vill inom ramen för de ekonomiska och personliga möjligheter som kommit mej till del. Min kärlek till hästar har jag haft sedan barndomen. Min älskade pappa sade en gång till mej att det skar honom i hjärtat att det inte fanns möjlighet att ge mej den häst jag så innerligt önskade. Jag kunde trösta honom med att säja att jag alltid var medveten om denna ekonomiska omöjlighet - vi var alltid fattiga och levde ur hand i mun. Som vuxen kunde jag ju förverkliga min dröm, det blev först Logika, sedan Junet , Virva och slutligen älskade Kalle, som blev den sista i raden av fina och snälla hästar i mitt liv. Kalle blev 32 år och jag fick ha honom i 28 år. Nu är både mamma och pappa borta, och jag saknar dem varje dag. Också lillebror Ante är borta och han är i mina tankar dagligen. Men snart smälter både is och snö och den frusna jorden vaknar till liv. Ett nytt levnadsår börjar. Isande kallt därute men underbart vackert. Jag gillar inte kölden men kan nog bli vän med vintern ändå - speciellt nu när snön har gett omgivningen så mjuka runda former. Det är minus 9 grader celsius idag och nu när jag blivit van med kylan så känns det inte alls så pjåkigt. Värre var det förra veckan då termometern visade minus 20 grader.
Det är fortfarande för kylslaget i ateljén och jag nänns inte använda någon tilläggsvärme där - det blir för stor elräkning. Men jag väntar längtansfullt på våren då jag åter kan vara längre stunder i ateljén. Snart har Konstringen här i Nykarleby sin årsutställning, inlämning är den 18 februari. Jag funderar skarpt på att delta i år. Det är några år sedan sist. Jag har bilder som inte visats någonstans, och en grej som jag borde göra färdig - den har legat och väntat säkert i tio år... Jag har haft problem med att logga in på webplatsen. Nu tycks det funka igen, skönt, jag var rätt så arg här emellanåt. Jag tänkte redan på att säja upp kontraktet med Weebly, men tänker fortsätta ett tag till - få se om det strular igen, då är det klippt!
Jag har ett häst-ryttareporträtt på gång men måste hålla upp nu på grund av dåligt ljus. Och så är det lite kyligt i ateljén nu så jag gillar inte riktigt att sitta där, jag fryser lätt nu för tiden. Men det är ingen deadline på porträttet så det är ingen panik. Annars har jag pysslat lite med kollage - helt av en slump kom jag på tanken att pröva också den tekniken. Roligt och avkopplande och framförallt kravlöst. Jag funderar på att göra en målning av kollaget - det var något vi gjorde i konstskolan och jag tyckte väldigt mycket om den uppgiften, det blev också en helt fantastisk målning som jag fortfarande är nöjd med. Och det är inte många saker som jag åstadkom under studietiden som jag ännu idag kan godkänna!  Hilma är en konstnär som jag känner släktskap med.
Och så blev det höst, efter en varm och rätt så torr sommar. Jag har mest suttit i skuggan och flämtat, efter att ha vattnat mina odlingar och blomkrukor. Men lite konst har jag också fått gjort, jag har varit på Konstringens månadsträffar nere vid Andra Sjön - mest tecknat lite och funderat på livet. Det har varit trevliga möten med de andra konstnärerna, vi har druckit kaffe vid Tullmagasinet och pratat om allt möjligt. Och så har jag simmat efter en lååång paus - säkert 20 år! Första gångerna var vattnet så kallt att det isade, men jag hade beslutat mej för att simma och så doppade jag mej helt enkelt och det var så härligt uppfriskande. Jag kände mej som pånyttfödd. Underbart.
På tisdag blir det en ny träff med konstnärsvännerna - denna gång hos Tordis. Andra Sjön får vänta till nästa sommar. I ateljén övervintrar mina växter som inte ryms i huset, under växtlampor som ger ett vackert rosa sken. Lite orolig är jag nog för min jättestora eucalyptus - den tog illa vid sej av flytten och tappar nu sina blad. Få se om den karpar upp sej... annars får den bli klätterträd för passionsfrukten. I ateljén har jag också en oljemålning på gång, det är en ryttare till häst som ska porträtteras. Till jul har jag bestämt att den ska vara färdig. Nu blåser kylig nordan. Det är fortfarande snustorrt i markerna och den idoga vattningen av planteringar fortsätter. Potatisblasten sticker upp ur fårorna - äntligen, jag trodde redan att det inte skulle ske i sommar. Nu är också lilla katthuset färdigmålat och det blev hur fint som helst. Jag måste bara ladda kameran så att jag kan lägga upp en bild. Vi fixade också blomlådor till de tre fönstren mot gatan, med pelargoner i rött, vitt och rosa. Så nu är lilla gröna huset hur puttenuttigt som helst. Alltid retar det väl någon! Jag har redan fått höra: "vad har de nu hittat på?" Vem bryr sej. Puh.
Envis som jag är så försöker jag alltid dra upp egna tomatplantor - med klent resultat varje gång... men det finns ju tomater att köpa i butiken, så varför göra sej möda att odla själv? För att det är roligt. Någon gång ska väl också jag lyckas. Kanske nästa år. |
Anna Lisa
-berättar om konstnärens berg- och dalbana, om det mödosamma slitet i ateljen, om massor av ideér som väntar på att förverkligas, och glädjen när något äntligen lyckas. Archives
Februari 2018
Categories
Alla
|
RSS-flöde
All images © Anna Lisa Blöth