Det knackar på dörren.

Utanför står en mörkhårig man, kanske 38 - 40 år. Han har en fullpackad ryggsäck med sej. Pratande på ett språk som jag inte kan placera börjar han plocka fram saker ur ryggsäcken och ställer dem på dörrmattan. Små prydnadsföremål med julkaraktär, och titta - när han pillar på dem så börjar de blinka i olika färger! Små änglar, julgranar, renar och allt möjligt, små julkransar med mycket glitter, allt vad en jul-själ kan önska!
Jag suckar inom mej av otålighet, ännu en som försöker lura oss att köpa värdelöst krimskrams.
Sedan minns jag mamma. I mitten av 1960-talet blev pappa sjuk i tbc och låg länge på sjukhus. För att få pengarna att räcka till så började hon tillverka små rosor av trolldeg, som hon målade och fäste på pappskivor som hon klätt med blå sammet. Dethär arbetade hon med på natten, på dagarna jobbade hon på plastfabriken. Sedan gick hon omkring i staden och knackade på dörrarna, sålde de små rosenprydnaderna för 2 mark stycket.
Det behövs styrka och mod för att knacka dörr och sälja "värdelöst krimskrams".
Hur ofta stängs inte dörren direkt, i denna välmående stad.
Jag frågar mannen på engelska varifrån han kommer. Ukraina, nära Kiev är hans svar. Det finns inte arbete säjer han, och hans lilla son Viktor är sjuk.
Jag köper två små änglar och en liten krans. Vi skakar hand och önskar God Jul.