Livet på Nälkämäki.

Jag har nyss läst Kristian Lundbergs bok "Yarden". Rekommenderas varmt! Men det är alltså ingen feelgoodroman, utan en hopplös skildring av en fattigs kamp för sitt levebröd.
Jag är ju uppväxt i fattiga förhållanden, och är själv en kroppsarbetare (trots min konstnärsutbildning). Denhär boken berör mej starkt.
För mina föräldrar var livet en ständig kamp för att få mat på bordet åt vår stora familj, sju barn som skulle mättas. För att inte tala om kläder och skor...
Vi bodde nio personer i en stuga med två rum och ett litet kök. Under ett par års tid hade vi det litet bättre, vi bodde då i Sverige, Bålsta närmare bestämt. Där hade vi sådan lyx som varmt och kallt vatten, inne-wc och badrum.
Men längtan tillbaka till Finland blev för svår för främst mamma, så vi flyttade tillbaka till den lilla stugan - inga bekvämligheter längre, utedass, vattnet hämtades från en brunn och finansiellt sjönk levnadsstandarden betydligt. Men vi var ju hemma.

Här poserar min vackra starka mamma med en plastflaska på axeln framför den stuga som var till bristningsgränsen fylld med sju barn, två vuxna och ett växlande antal hundar. Bakom mamma skymtar hunden Bojsan som flyttade med oss från Bålsta. Det ljusa huset i bakgrunden tillhörde faster Anna och hennes make Karl.

Stugan är sedan länge riven, ett nytt fint hus står på dess plats. Mamma och pappa tvingades sälja stugan för att betala skulder. De fick ett skamligt lågt pris för den stora tomten.

Rubriken anspelar på det faktum, att kvarteret vi bodde i kallades Nälkämäki (Hungerbacken).