Rapport från katthuset.

Jag har sedan en vecka fullt sjå med att serva en kattmamma och hennes åtta kattungar. Dehär kattungarna föddes för cirka nio veckor sedan av grannens katta Kitty, under deras hus. När ungarna var cirka 4 veckor gamla förde hon dem, en i taget, till oss. Det var sent på kvällen, och vi har framför vårt köksfönster en sorts terass för våra katter. Där stod hon med kattungen hängande i sin mun och krafsade på fönstret. Det var den första kalla natten och vi släppte naturligtvis in kattfamiljen. Klockan 4 den natten kom hon med den åttonde ungen. Följande dag hämtades hela skocken av grannfrun, och vi trodde att allt var frid och fröjd. Men Kitty ville inte alls vara hos sina ungar, sedan de flyttats till grannen. Vi måste tvinga henne att vara hos dem så att de fick dia. Men det var svårt och ungarna fick tidigt lära sej att äta kattmat. Nå, för cirka en vecka sedan kom grannen och sade att han tänkte låta avliva ungarna, de orkade inte med dem. Jag låg vaken hela natten och funderade på en lösning. Och var arg över kattägare som inte tar sitt ansvar och kastrerar sina katter. Alltnog, jag beslöt att ta hand om kattfamiljen, trots att vi redan har tretton katter som vi sköter - varav tre är grannens plus fyra halvårskattungar från en annan av grannens kattor. Alltså är sex katter våra. Nu är den nya kattfamiljen installerad i det  "lilla huset"  som ingen bor i. Där har de en stor kattlåda som mockas tre gånger om dagen, sköna liggplatser och utrymme att leka på. De får mat tre gånger om dagen och eftersom de äter lite i taget så har de hela tiden något att äta framme. Kattmamman Kitty trivs också, hon har varit inne med dem nu ända sedan de flyttades till lilla huset. Kattungarna är ännu rätt så skygga, hos grannen var de instängda i badrummet hela tiden och hade inte mycket kontakt med människorna i huset. Men idag kom två små i min famn när jag satt på soffan hos dem. Så småningom blir de vana och förtroliga. Nu gäller det att hitta nya hem åt de små raringarna. Två är redan bortlovade, och två till kanske. Men det är inte lätt, speciellt när de är så pass många! De är mycket välartade och har hittills alltid använt kattlådan, och de är mycket noga med att täcka över sin avföring. Ofta får de hjälp med sandkrafsandet av något syskon. Kitty är en samvetsgrann mamma och ungarna får dia ofta, nu när hon känner sej trygg och hemmastadd.